|
|
Citat Astrid Lindgren
- Jag skriver för barnet i mig själv
- Det är väl inte förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd
- Nu tror jag att jag har svarat pÃ¥ nästan allt det som det brukar frÃ¥gas om. Ja, det vill säga ibland brukar man frÃ¥ga: ”Vad menar ni med era böcker? Pippi LÃ¥ngstrump, vilken idé har ni velat fÃ¥ fram med henne? Hur kan man genom barnböckerna fostra barnen? Hurdan bör en bra barnbok vara” Med mera sÃ¥dant. PÃ¥ detta vill jag bara svara att jag har inte menat ett enda dugg. Med vare sig Pippi eller nÃ¥gon annan bok. Jag skriver för att roa barnet i mig själv och kan bara hoppas att pÃ¥ det sättet även andra barn ska fÃ¥ lite roligt.
- När Kalle och Anders och Eva-Lotta kom travande längs åkanten på väg mot Röda Rosens högkvarter frågade de inte efter, ifall deras stad var vacker eller ej. Det enda de visste var, att den lämpade sig utmärkt som krigsskådeplats för rosornas krig. Där fanns prång att gömma sig i, plank att klänga över, krokiga små gränder att skaka av sig förföljare i, tak att klättra upp på och vedbodar och uthus inne på gårdarna att barrikadera sig i. Så länge en stad hade alla dessa utomordentliga förmåner, behövde den inte vara vacker. Det var nog, att solen sken och att gatstenarna kändes så varma och behagliga under ens bara fötter, det kändes som sommar i hela kroppen. Den lite unkna luften från ån, som då och då blandades med vilsegången rosendoft från någon trädgård i närheten, var angenäm och sommaraktig den också. Och glass-ståndet borta i gathörnet prydde upp stadsbilden fullt tillräckligt, ansåg Kalle och Anders och Eva-Lotta. Här behövdes inte mer skönhet.
- Madicken har lärt sej läsa så fort, att till och med Fröken är häpen. Och när pappa har gått, slår hon lydigt upp tidningen. Men hon begriper inte mycket av det som står där. Mest handlar det om kriget, och så är det annonser om grisar och oxar till salu och om folk som är döda och förlovade och om prima damkappor och klänningar. Där står en del annat också men bara tråkiga saker, tycks det. Madicken läser misstänksamt rubrikerna. "Från flydda tider" läser hon på ett ställe, kan det möjligen vara något roligt? Madicken vet inte, vad "flydda tider" är, men det går snart upp för henne. Alltihop handlar bara om vad folk gjorde förr i tiden, stackars människor, vad de måtte ha haft ledsamt! Madicken suckar och lägger från sej tidningen. Nog är det konstigt, att pappa som är så skojig själv, kan göra en så tråkig tidning. Han är redaktör, det är han som bestämmer vad som ska stå i den, varför hittar han inte på lite roliga saker då?
- Hennes hår hade samma färg som en morot och var flätat i två hårda flätor som stod rätt ut. Hennes näsa hade samma fason som en mycket liten potatis, och den var alldeles prickig av fräknar. Under näsan satt en verkligen mycket bred mun med friska, vita tänder. Hennes klänning var rätt egendomlig. Pippi hade själv sytt den. Det var meningen, att den skulle bli blå, men det blå tyget räckte inte, så Pippi fick lov att sy dit lite röda tygbitar här och där. På hennes långa, smala ben satt ett par långa strumpor, den ena brun och den andra svart. Och så hade hon ett par svarta skor som var precis dubbelt så långa som hennes fötter. De skorna hade hennes pappa köpt åt henne i Sydamerika, för att hon skulle ha litet att växa i, och Pippi ville aldrig ha några andra.
- Jag ska gå till sjöss, när jag blir stor", sa Tommy bestämt. "Jag ska bli sjörövare precis som du, Pippi."
Leave a Reply
|
Om sajten Roligsida är en sajt om roliga saker, ur ett högst subjektivt perspektiv ;)
|
Senaste kommentarer